På senare år, speciellt efter skilsmässan, har jag väl varit närmre att vara genuint lycklig, det har alltid fattats något som jag inte riktigt kunnat sätta fingret på.
Idag kan jag gladeligen säga att jag trivs klart mer i min roll som både Petra och mamma. Jag är ganska obrydd om vad folk tycker om mig, det är deras grej, jag vet ju ändå i slutändan vad som stämmer. Idag kan jag också sätta fingret på, titta på, pussa på och krypa in i famnen på den som vänt på det hela. Björn.
Vi nojar lika mycket båda två och är livrädda för att förlora varandra men samtidigt så är vi så bra för varandra, det år viktigt för mig att han är lycklig och det är lika viktigt för honom att jag är lycklig.
Han är helt fantastisk, en gentleman, rolig, vacker både på in- och utsidan.
Varenda gång vi är isär så känner jag mig halv, han gör mig lycklig och trygg i mig själv, numera kan jag till och med (ibland i alla fall) vara nöjd med hur jag ser ut.
Inte nog med det så är min lilla docka minst lika kär i honom och att se dom två ihop är så underbart mysigt.
När jag vaknar på natten och kan krypa nära honom så somnar jag om med världens leende på läpparna.
Kort och gott så är jag genuint lycklig nu, jag försökte kämpa emot men det gick inte i längden och ingen är gladare än jag för det. :) 
