På senare tid har jag verkligen uppfattat hur skadad och trasig jag varit och fortfarande är.
Efter turer med gubbar som inte vetat var gränsen går med barn till förhållande som innehållit både fysisk och psykisk misshandel så är jag nog lite mer förstörd än jag tidigare tänkt eller förstått.
Jag blir lika besviken på mig själv som de där människorna. Jag trodde jag var starkare, att det inte bet på mig som på andra. Det gjorde det inte då, men när jag väl stannade upp och kände efter så kom 20 års panik, ångest, smärta, rädsla, skam och övergivningskänsla ikapp mig. Det gjorde så himla ont, fysiskt men framförallt psykiskt. Tänk alla år som jag vägrade röra vid någon, krama min egen mamma eller säga att jag brydde mig bara för jag var så övertygad om att det skulle göra mer ont om någon av dom dog. När Jossan dog började det, då blev jag liksom tvingad att känna saker, jag kunde inte längre stå emot, men sen när jag lyckats få kontroll över den situationen blev det 10 gånger värre. Efter Joline föddes kunde jag verkligen inte hålla emot längre, jag blev livrädd och såg henne sitta hos terapeuten när hon var 20 och prata om sin mamma som aldrig visade känslor eller som var riktigt psykiskt sjuk. Första gången jag åkte in på NÄL blev jag kvar i tre veckor. Jag minns ett par dagar av dom.
Andra gången jag åkte in hade jag självmordsvakt 24/7 efter att jag försökt hänga mig med hjälp av en filt. Så himla övertygad om att det förmodligen skulle vara bättre för alla parter om jag inte fanns. Speciellt för Joline, för jag visste att om jag inte avslutade mitt eget liv så skulle jag aldrig kunna hålla mig ifrån henne, för jag älskade henne för mycket.
Kenneth som kom in för att kika till mig och avbröt i mitt försök är jag förevigt tacksam. Han satt med mig hela kvällen och kramade mig så hårt, och jag bokstavligen talat grät som ett barn i timmar tills jag somnade. Jag hade ont i hela kroppen i flera dagar efteråt. Jag kände mig död då. Jag kände ingenting men allting samtidigt.
Det är snart två år sen. Det har hänt sjukt mycket sen dess.
Försök nu att förstå att jag eliminerar stressmoment så fort dom infinner sig, för att jag vill inte hamna där igen inte just på NÄL utan där, rent mentalt. Jag vill börja leva och inte bara existera. Jag vill bort från saker som påminner mig om den tiden och jag vill koncentrera mig på mig och mitt.
Min familj som snart blir större och hur vår vardag ska bli så bra som möjligt.
Jag behöver inte människor som motarbetar det, vare sig det är familj eller inte. Jag får också lov att tänka på mig själv, det är okej för alla.
Men för att jag inte har gjort det tidigare så är det lätt att säga att anledningen till att jag gör det nu är för att jag är egocentrisk och bara tänker på mig.
Jag tänker på mig för att orka tänka på andra också.
