Föräldraskapet pros and cons.

På de allra flesta sätt är ju föräldraskap bara fördelar men oj vad otacksamt det kan vara ibland. 

Jag försöker verkligen göra vad jag kan för att Joline ska må bra och trivas, ändå så kommer smockor som igår 'det är bara pappa som älskar mig', några timmar efter hon kom därifrån, som hon är VARANNAN helg? Hur ska jag göra för att vara nummer ett ibland? Två dagar varannan vecka så är det tjo och tjim och inget annat, det äts skräpmat, kollas på film och käkas godis. Jag kan aldrig hamna på nummer ett om jag inte låter henne typ göra precis som hon vill, bara äta typ pizza, hamburgare eller korv med bröd, låta henne vinna varje fight vi har, stor eller liten, cola till frukost och slippa borta vare sig tänder eller hår? 

Till råga på att jag sover nästan ingenting, Joline vägrar sova i sitt rum på grund av myror och på grund av att hon får ju sova bredvid pappa hela tiden. Så hon ligger bredvid och sprakas och slåss eller bara ligger så nära så jag inte kan röra mig, Ralf sover oroligt pga tänder och sen vaknar han 6 oavsett vilken tid han somnar. På dagarna finns inte ens chans att jag kan vila heller för Joline måste ha sällskap på toa och då duger inte Björn eller så vaknar jag när Ralf skriker för att Björn har högre toleransnivå för skrik. 

Inatt vaknade jag av att det kröp MYROR på min arm, en liten stund senare vaknade Björn av att det kröp på honom. 

Det är så äckligt. Jag vill inte bo här längre. Jag bävar redan för hur sommaren blir med Joline alla fobier för kryp. Idag ska jag till barnkuratorn för Joline och nästa vecka är det barnpsykologen och eventuell utredning. 

Jag har ett h-vete här med hennes humör, fobier osv osv. 

Jag orkar snart inte mer, en känner sig ju rätt ensam. 

När ska det ta slut? Jag är så trött. 

...

Ibland, eller nästan alltid, önskar jag att det bara stod i pannan på mig att den här bruden mår piss, snälla ha överseende med detta. 

Jag orkar inte alltid åka på familjesammankomster eller svara på sms eller ens gå upp på morgonen. Det vore så himla mycket enklare än att behöva förklara från början varje gång jag dalar igen. 

Hur mycket ska jag förklara? Bättre att förklara för mycket så jag slipper följdfrågor. Jag orkar inte leva med att hela tiden behöva känna mig ivägen eller 'vad har jag gjort för fel nu'.. 

Nu har det gått för långt igen och här sitter jag nu, med gråten i halsen och den lilla livsgnistan jag lyckats bygga upp ett tag, slocknar som om någon pissade på den. Allt blir bara svart. En helt ny dimension av svart. Ljud blir avlägsna och jag känner mig ihålig. 

Idag dog jag lite till. 

Man kan bli frisk från posttraumatiskt stressyndrom säger de som vet. 

Ingår då även att radera minnen? För jag kommer nog aldrig komma över den där synen över hur han stod över mig och slog med den tyngsta boken han kunde hitta när jag låg på golvet och försökte skydda mig så gott det gick, eller hur han väckte mig mitt i natten med en spottloska i ansiktet för att sedan våldta mig och sen slänga ut mig på balkongen...

Eller den där gången han åter igen lovat guld och gröna skogar och vi var på fest, jag toh ett bloss på en cigarett och jag fick ju inte röka, sen fimpade han den i knät på mig. Jag minns inte bara hur jävla ont det gjorde utan även lukten på brända kläder och bränd hud luktade. 

Alla dödshot, all psykisk- och fysisk misshandel, jag minns allt. Tyvärr. 

Ibland, dagar som den här, när allt är åt helvete då kommer allt sånt tillbaka. 

Uppdatering.

Den 29e maj 2015 träffade jag mitt livs kärlek. Björn. 

Hade aldrig kunnat föreställa mig att typ ett och ett halvt år senare så skulle vi ha en fin liten son och vara på väg till hus på landet, men så blev det. 

Den 12e oktober fick vi en liten pojk. En liten Ralf. :) 

Med Björn, Joline och lille Ralf är jag numera världens lyckligaste människa. 

Det är inte ett tvivel om det. 

Aldrig någonsin har jag känt mig så trygg som jag gör med Björn. Jag vill ha det så här alltid. Nu vågar jag säga resten av livet. 

Lika många gånger som jag har grinat av rädsla för att han ska gå så har jag grinat av glädje för varje morgon han är kvar när jag vaknar. Jag kan verkligen inte föreställa mig ett liv utan honom. 

Han är min person. 

Här är han. Ralf Erik Eriksson. ❤️

Ibland...

...blir jag bara så less. 

För ett tag sen hamnade jag i diskussion med dotterns far om att han skickade med smutsiga kläder i väskan, alltså typ intorkad mat, byxor som var gråa på knäna etc. Här är svårt att få tvättid så det är ju bra om det finns rena kläder när man ska till förskolan. 

Varpå han kontrar med att jag har skickat med plagg som varit på aviga, felvrängda. På vilken planet är det ens i närheten av samma sak? 

Idag berättade jag för honom att vi fått erbjudande om visning på en lägenhet i Göteborg. Så sa jag att om jag är föräldraledig så kan ju Bulle ändå vara hos oss varannan vecka men nej, för då skulle han bli helt själv och jag hade ju en ny familj så det var ju enklare för mig att tänka bort att jag saknade henne!? 

Hur fan kan man säga så? På vilket jävla sätt skulle det vara enklare för mig att sakna henne än för honom? När bebisen kommer vill väl jag ändå ha Joline hos mig? Det vill jag ju jämt. 

Det är så jävla taskigt att säga en sån sak, som att jag ersätter Joline med en ny bebis nu och då är inte hon lika intressant? Jag har väl burit på henne med och tröstat? Jag är ju livrädd för att han ska ångra sig om flytt bara för att han börjat hänga med en halvkriminell ökändis i stan och betraktar det som gott umgänge. Han har lovat att flytta ner han med, på grund av jobb och Joline. Joline får inte under några omständigheter flytta med oss. För det är jobbigt för honom. Han ser inte hennes bästa i nåt. 

Jag blev så ledsen när han sa så förut. 

Helt otroligt.

Jag såg Björn första gången för tre år sen och sa att det var den vackraste människan jag någonsin har sett. 

Jag var bombsäker på att jag aldrig skulle ha en chans överhuvudtaget.

Det tog ett tag men nu är det vi och så ska det vara. 

Han är helt fantastisk den mannen.  

Min älskade Björn.

Ser är egentligen inte så fasligt längesedan som jag och Jessica satt och pratade på Old House och jag sa "När jag och Björn har massa kärleksbarn och han säger varje dag att han älskar mig..."

Var Jessicas svar; du ska inte ta och börja med att prata med honom då? 

Typ två år senare så har jag privilegiet att få somna bredvid honom varje kväll, vakna bredvid honom varje morgon och han säger varje dag att han älskar mig. 

Jag älskar att fixa frukost till honom och se när han kommer staplandes i morgonrock med håret åt alla håll och kanter. Han är det vackraste jag sett och minst lika vacker på insidan. Det är verkligen en djupare form av kärlek att se hur väl han och Joline fungerar ihop, det värmer hela kroppen.

Kort och gott så är jag otroligt glad att jag har honom vid min sida och i Oktober får jag, Joline och Björn sällskap av en liten lillebror. Livet börjar kännas allt mer komplett. 

PTSD

Det här med att leva med en diagnos. 

På senare tid har jag verkligen uppfattat hur skadad och trasig jag varit och fortfarande är.

Efter turer med gubbar som inte vetat var gränsen går med barn till förhållande som innehållit både fysisk och psykisk misshandel så är jag nog lite mer förstörd än jag tidigare tänkt eller förstått. 

Jag blir lika besviken på mig själv som de där människorna. Jag trodde jag var starkare, att det inte bet på mig som på andra. Det gjorde det inte då, men när jag väl stannade upp och kände efter så kom 20 års panik, ångest, smärta, rädsla, skam och övergivningskänsla ikapp mig. Det gjorde så himla ont, fysiskt men framförallt psykiskt. Tänk alla år som jag vägrade röra vid någon, krama min egen mamma eller säga att jag brydde mig bara för jag var så övertygad om att det skulle göra mer ont om någon av dom dog. När Jossan dog började det, då blev jag liksom tvingad att känna saker, jag kunde inte längre stå emot, men sen när jag lyckats få kontroll över den situationen blev det 10 gånger värre. Efter Joline föddes kunde jag verkligen inte hålla emot längre, jag blev livrädd och såg henne sitta hos terapeuten när hon var 20 och prata om sin mamma som aldrig visade känslor eller som var riktigt psykiskt sjuk. Första gången jag åkte in på NÄL blev jag kvar i tre veckor. Jag minns ett par dagar av dom. 

Andra gången jag åkte in hade jag självmordsvakt 24/7 efter att jag försökt hänga mig med hjälp av en filt. Så himla övertygad om att det förmodligen skulle vara bättre för alla parter om jag inte fanns. Speciellt för Joline, för jag visste att om jag inte avslutade mitt eget liv så skulle jag aldrig kunna hålla mig ifrån henne, för jag älskade henne för mycket. 

Kenneth som kom in för att kika till mig och avbröt i mitt försök är jag förevigt tacksam. Han satt med mig hela kvällen och kramade mig så hårt, och jag bokstavligen talat grät som ett barn i timmar tills jag somnade. Jag hade ont i hela kroppen i flera dagar efteråt. Jag kände mig död då. Jag kände ingenting men allting samtidigt. 

Det är snart två år sen. Det har hänt sjukt mycket sen dess. 

Försök nu att förstå att jag eliminerar stressmoment så fort dom infinner sig, för att jag vill inte hamna där igen inte just på NÄL utan där, rent mentalt. Jag vill börja leva och inte bara existera. Jag vill bort från saker som påminner mig om den tiden och jag vill koncentrera mig på mig och mitt. 

Min familj som snart blir större och hur vår vardag ska bli så bra som möjligt. 

Jag behöver inte människor som motarbetar det, vare sig det är familj eller inte. Jag får också lov att tänka på mig själv, det är okej för alla. 

Men för att jag inte har gjort det tidigare så är det lätt att säga att anledningen till att jag gör det nu är för att jag är egocentrisk och bara tänker på mig.

Jag tänker på mig för att orka tänka på andra också.