...

Ibland, eller nästan alltid, önskar jag att det bara stod i pannan på mig att den här bruden mår piss, snälla ha överseende med detta. 

Jag orkar inte alltid åka på familjesammankomster eller svara på sms eller ens gå upp på morgonen. Det vore så himla mycket enklare än att behöva förklara från början varje gång jag dalar igen. 

Hur mycket ska jag förklara? Bättre att förklara för mycket så jag slipper följdfrågor. Jag orkar inte leva med att hela tiden behöva känna mig ivägen eller 'vad har jag gjort för fel nu'.. 

Nu har det gått för långt igen och här sitter jag nu, med gråten i halsen och den lilla livsgnistan jag lyckats bygga upp ett tag, slocknar som om någon pissade på den. Allt blir bara svart. En helt ny dimension av svart. Ljud blir avlägsna och jag känner mig ihålig. 

Idag dog jag lite till. 

Man kan bli frisk från posttraumatiskt stressyndrom säger de som vet. 

Ingår då även att radera minnen? För jag kommer nog aldrig komma över den där synen över hur han stod över mig och slog med den tyngsta boken han kunde hitta när jag låg på golvet och försökte skydda mig så gott det gick, eller hur han väckte mig mitt i natten med en spottloska i ansiktet för att sedan våldta mig och sen slänga ut mig på balkongen...

Eller den där gången han åter igen lovat guld och gröna skogar och vi var på fest, jag toh ett bloss på en cigarett och jag fick ju inte röka, sen fimpade han den i knät på mig. Jag minns inte bara hur jävla ont det gjorde utan även lukten på brända kläder och bränd hud luktade. 

Alla dödshot, all psykisk- och fysisk misshandel, jag minns allt. Tyvärr. 

Ibland, dagar som den här, när allt är åt helvete då kommer allt sånt tillbaka.