Festligheter.

Jag tycker det är förbannat skrattretande att vissa människor har så mycket att tycka med att mitt senaste förhållande gick snabbt och sen gick över lika snabbt. 

Om mina förhållanden går snabbt för er så kanske det kan vara så att ni inte har varit med eller delaktiga sen dag ett och är det NÅGON som ska ha ont av att det tagit slut så är det väl ändå jag? 

Det är ju trots allt mitt förhållande och inte ert? 

Förstår inte riktigt hur människor som hör av sig en gång i halvåret tycker att de ha något att säga till om när det kommer till hastigheten på mina relationer. 

Hade jag däremot hört av mig en gång i halvåret till dig och enda jag ville var att du skulle trösta mig för att jag kärat ner mig i någon som återigen visade sig vara en helidiot så hade det varit en annan femma, men det gör jag inte. 

Så låt mig sköta mitt, det är ytterst få gånger jag låter sådana saker påverka mig i mer än ett par dagar, och jag är nöjd, så det borde du också kunna vara utan att vilja diktera hur jag ska lägga upp mitt liv, jag kanske gillar korta intensiva förhållanden? Det är aldrig någon som frågat om det är så det ligger till. :) 

Puss i den falska ljumsken på er!

Jag önskar jag kunde säga...

..att mitt humör är konstant och jämt men det vore lögnaktigt. 

Främst är jag nog sur på mig själv för att jag övertalade mig själv om att det var säkert att släppa på spärrarna och faktiskt tycka om någon igen, men också för att jag inte valde att gå när tvivlen på oss som par kom från honom innan han åkte till alperna. 

Varför försökte jag övertala honom? 

Jag skulle bara låtit det hända då, så hade jag besparat mig själv en hel del lidande. 

Jag är sur för att jag älskar honom, och det lär inte gå över på en natt. 

Jag är sur för att jag släppte in honom. Jag är ledsen, besviken, förbannad, sårad och livrädd. På grund av att han valde att göra som han gjorde, trots att han visste vad det innebar för mig att känna något för någon. 

Det där sista lilla goda tänkandet jag hade om folk försvann med honom, och det gör sjukt ont. 

Martyren i honom när han säger att han ska leva själv. Eller hur. Han är garanterat ute på tinder eller nåt redan och letar efter någon ny som kan bekräfta honom. 

Hade han haft någon sorts insikt överhuvudtaget så hade han vetat att i och med att han fick mig att känna, och jag erkänner det, det borde vara den ultimata bekräftelsen. 

Ibland har jag mer rätt än vanligt.

Jag hade det på känn. 

Att det inte skulle hålla, inte bara på grund av honom utan för att det kommer till en viss punkt då jag inte orkar mjäka längre heller. 

Jag skulle hela tiden trippa på tå och inte visa att jag var på sämre humör vissa dagar medan jag kunde komma på honom med att kolla gamla bilder på instagram på han och exets katt medan han grät? 

Att ha ett långdistansförhållande med någon man håller på att lära känna är ansträngning nog, jag kan inte trösta honom hela tiden för saker han inte vill göra nåt åt. 

Allt gick hela tiden ut på att andra ska göra saker åt honom för att han ska slippa.

"Hade jag bara kunnat lägga mig ner och bli av med nojandet så hade jag gjort det" 

Ja, fast det är inte så enkelt, vill man bli av med sånt så måste man jobba lite för det själv. 

"Du får hjälpa mig att inte noja" 

Ja, det kan jag göra, lyssna på dig, försöka få dig att tänka ur andra perspektiv, men jag kan inte få dig att sluta noja. 

Oavsett hur jävla mycket jag tycker om honom så finns det ingen annan utväg än det här, jag kan inte vara hans mamma. Jag har redan en som behöver min kärlek på det planet.