Främst är jag nog sur på mig själv för att jag övertalade mig själv om att det var säkert att släppa på spärrarna och faktiskt tycka om någon igen, men också för att jag inte valde att gå när tvivlen på oss som par kom från honom innan han åkte till alperna.
Varför försökte jag övertala honom?
Jag skulle bara låtit det hända då, så hade jag besparat mig själv en hel del lidande.
Jag är sur för att jag älskar honom, och det lär inte gå över på en natt.
Jag är sur för att jag släppte in honom. Jag är ledsen, besviken, förbannad, sårad och livrädd. På grund av att han valde att göra som han gjorde, trots att han visste vad det innebar för mig att känna något för någon.
Det där sista lilla goda tänkandet jag hade om folk försvann med honom, och det gör sjukt ont.
Martyren i honom när han säger att han ska leva själv. Eller hur. Han är garanterat ute på tinder eller nåt redan och letar efter någon ny som kan bekräfta honom.
Hade han haft någon sorts insikt överhuvudtaget så hade han vetat att i och med att han fick mig att känna, och jag erkänner det, det borde vara den ultimata bekräftelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar