Ibland har jag mer rätt än vanligt.

Jag hade det på känn. 

Att det inte skulle hålla, inte bara på grund av honom utan för att det kommer till en viss punkt då jag inte orkar mjäka längre heller. 

Jag skulle hela tiden trippa på tå och inte visa att jag var på sämre humör vissa dagar medan jag kunde komma på honom med att kolla gamla bilder på instagram på han och exets katt medan han grät? 

Att ha ett långdistansförhållande med någon man håller på att lära känna är ansträngning nog, jag kan inte trösta honom hela tiden för saker han inte vill göra nåt åt. 

Allt gick hela tiden ut på att andra ska göra saker åt honom för att han ska slippa.

"Hade jag bara kunnat lägga mig ner och bli av med nojandet så hade jag gjort det" 

Ja, fast det är inte så enkelt, vill man bli av med sånt så måste man jobba lite för det själv. 

"Du får hjälpa mig att inte noja" 

Ja, det kan jag göra, lyssna på dig, försöka få dig att tänka ur andra perspektiv, men jag kan inte få dig att sluta noja. 

Oavsett hur jävla mycket jag tycker om honom så finns det ingen annan utväg än det här, jag kan inte vara hans mamma. Jag har redan en som behöver min kärlek på det planet.