Berg- och dalvana.

Ibland är bara känslor så fruktansvärt överväldigande, goda som mindre goda. 

Jag har nog alltid haft ett ganska osunt förhållande till känslor, antingen har jag inte vetat vart jag ska göra av alla känslor, villet resulterat i att människor i perioder tror att jag blivit spritt språngandes galen som älskar allt och värnar om precis varenda liten levande varelse eller så har jag inte känt någonting alls, verkligen ingenting, inte glädje, inte sorg knappt så jag känt smärta. Det senare känsloläget är det mest vanliga och det jag brukar referera till som mitt normalläge. 

Med risk för att låta som världens mest bittra och negativa människa (vilket jag givetvis inte är, haha) så handlar det hela om att jag har blivit så van vid att saker skiter sig att man liksom slutat hoppas på att något ska gå bra längre. Det är väl något slags självförsvar att försätta sig själv i den sinnesstämningen, tryggt på något vis, det är ju det jag känner till. MEN, för att komma till summa summarum, för första gången någonsin så vågar jag hoppas på att vissa element i livet ordnar sig och jag måste ju börja någonstans eller hur? 

.

Man har verkligen fler ansikten än ett. 

Vad är det som får mig att tro att jag skulle vara mindre omtyckt om folk verkligen visste vad som försiggick i mitt huvud? 

Om jag en dag skulle erkänna hur trasigt mitt huvud är, men genom att bita ihop och låtsas som det regnar så överlever jag lite mer varje dag. 

Om du försöker sätta dig in i tanken att livet, de senaste 15 åren, varit en mental uppförsbacke så kanske det inte är så konstigt att man börjar bli aningens less. En del människor som ska ha varit en trygghet i mitt liv har inte varit det, en del värre än andra. 

Att lita på folk sitter sjukt långt inne för mig, beroende av trygghet är avgörande för resten av min existens. 

De senaste åren har varit extremt turbulenta, det har dagligen varit en kamp för att övertyga mig själv om att faktiskt  fortsätta leva. Det har tyvärr inte spelat någon roll vad folk utanför har sagt, lika mycket som jag har grym kontroll på min hjärna när det gäller bra saker så bemästrar jag den precis lika bra på ett negativt sätt. 

De senaste veckornas event med sexuella trakasserier, utfrysning och mobbning har tagit hårdare på mig än jag helst vill erkänna, men jag måste väl kanske börja någonstans. 

Jag är väl nånstans innerst inne rädd för att om jag inte ens orkar med mig själv, hur ska någon annan göra det? 

Jag är väl bara rädd att bli själv.