.

Man har verkligen fler ansikten än ett. 

Vad är det som får mig att tro att jag skulle vara mindre omtyckt om folk verkligen visste vad som försiggick i mitt huvud? 

Om jag en dag skulle erkänna hur trasigt mitt huvud är, men genom att bita ihop och låtsas som det regnar så överlever jag lite mer varje dag. 

Om du försöker sätta dig in i tanken att livet, de senaste 15 åren, varit en mental uppförsbacke så kanske det inte är så konstigt att man börjar bli aningens less. En del människor som ska ha varit en trygghet i mitt liv har inte varit det, en del värre än andra. 

Att lita på folk sitter sjukt långt inne för mig, beroende av trygghet är avgörande för resten av min existens. 

De senaste åren har varit extremt turbulenta, det har dagligen varit en kamp för att övertyga mig själv om att faktiskt  fortsätta leva. Det har tyvärr inte spelat någon roll vad folk utanför har sagt, lika mycket som jag har grym kontroll på min hjärna när det gäller bra saker så bemästrar jag den precis lika bra på ett negativt sätt. 

De senaste veckornas event med sexuella trakasserier, utfrysning och mobbning har tagit hårdare på mig än jag helst vill erkänna, men jag måste väl kanske börja någonstans. 

Jag är väl nånstans innerst inne rädd för att om jag inte ens orkar med mig själv, hur ska någon annan göra det? 

Jag är väl bara rädd att bli själv.