Jag har nog alltid haft ett ganska osunt förhållande till känslor, antingen har jag inte vetat vart jag ska göra av alla känslor, villet resulterat i att människor i perioder tror att jag blivit spritt språngandes galen som älskar allt och värnar om precis varenda liten levande varelse eller så har jag inte känt någonting alls, verkligen ingenting, inte glädje, inte sorg knappt så jag känt smärta. Det senare känsloläget är det mest vanliga och det jag brukar referera till som mitt normalläge.
Med risk för att låta som världens mest bittra och negativa människa (vilket jag givetvis inte är, haha) så handlar det hela om att jag har blivit så van vid att saker skiter sig att man liksom slutat hoppas på att något ska gå bra längre. Det är väl något slags självförsvar att försätta sig själv i den sinnesstämningen, tryggt på något vis, det är ju det jag känner till. MEN, för att komma till summa summarum, för första gången någonsin så vågar jag hoppas på att vissa element i livet ordnar sig och jag måste ju börja någonstans eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar